Ex-hipstern som blev en trendig tant och kokainet som byttes ut mot kakor

Trender kommer trender går, finns det någonting som verkligen består?

Idag lyssnade jag på Mickey Avalons låt So Rich, So Pretty och kom att fundera lite över de trender som har kommit och gått sedan jag första gången hörde låten. Då, 2007 var en tid då bullimi, kokspartyn och analsex kändes på något vis smutsigt, förbjudet och spännande på samma gång. Idag känns det bara otrendigt och pensionärslivsstilen har istället blivit hypad, hyllad och rådande ideal. Bokhandlarna svämmar över av böcker med titlar som ”Tanterna vi älskar och minns”, bloggarna kretsar inte längre kring mode utan  har ersatts av muffinsbak, TV-serier glorifierar hemmafrun och idealkvinnan så som hon såg ut för 50 år sen och att Malmös senaste humorklubb heter Lilla Tantskratt är väl inte heller en slump. Tanten är het, att kalla sig tant och säga att man har tantiga intressen är inget någon rynkar på näsan åt längre. Så what, du har pelargoner i fönster, vill titta på På Spåret på fredagskvällarna och trivs som bäst när du får baka bondkakor med hjälp av din Kichen Aid? Quelle surprise! Varenda ex-hipster i stan lever ditt liv.  Du är inte unik. Jag vill inte påstå att jag heller är vidare unik, de senaste åren har jag också lekt tant och sällat mig till revival of the tant-skaran precis som alla andra mördegsbakande nördar. Då jag senast erbjöds koks kändes det så klyschigt, tragiskt och passé att jag var tvungen att tacka nej och cykla hem på min damcykel och dricka ett glas varm mjölk.

MEN, detta till trots, är det inte dags för något nytt snart? Hur kul är det egentligen med människor som beter sig som om de vore 50 år äldre än vad de är?  Kanske är det läge förnågot mellanting mellan dessa extremiteter i form av livsstil som så tydligt även återspeglar sig i människors matvanor? Kanske blir nästa trend att vi lever lite mer medelmåttigt. Varför tvingas välja mellan renlevnads-Raw Food House eller köttfrossa-Bastard? Varför kan vi inte bara dricka ”vanligt” kaffe istället för att behöva fundera på om Indonesiskt, Brasilianskt, Kenyanska eller Etiopiskt är bäst just idag. Var finns mellantinget? Var finns balansen? Vem idag är inte en åh-jag-är-så-crazy-jag-önskar-att-jag-vore-hemmafru-tjej, eller för all del en när-jag-bjuder-på-middag-använder-jag-bara-min-le-creuset-man. Var finns den person som inte har koll på mattrender och som vågar fråga vad tusan Saiko är för något. Var finns den person som checkar in på otrendiga restauranger utan att försöka vara rolig? Vem fikar idag på Espressohouse utan att skämmas? Vem struntar i om ställen fått en OK stämpel av kreddiga typer? Vem är äkta? Vem idag vågar kryssa i plankstek i favoriträtts-rutan utan att vara ironisk? 

Breakdance/ B

Inte helt kosher

"Men allt i hav och floder som inte har fenor och fjäll - vare sig smådjur eller andra vattendjur - det skall gälla som något avskyvärt för er. 11Avskyvärda skall de vara för er; av deras kött får ni inte äta, och deras döda kroppar skall ni betrakta med avsky. 12Alla vattendjur som saknar fenor och fjäll skall gälla som något avskyvärt för er."

Gamla testamentet är som tur är inget jag bryr mig om ikväll. Nu vankas det krabba och hemgjord hovmästarsås. Gör egen, det är busenkelt:

Mortla socker, salt och dill. Klicka i skånsk söt senap och lite vitvinsvinäger. Blanda. Häll i neutral olja, typ solros eller raps, i en pytteliten stråle samtidigt som någon annan rör. Sen var det inte mer, servera med krabba, bröd och en flaska vitt vin eller tre.

Bubbelgum/ B

ett annat sätt att se på saken

När Klara skrev det eminenta föregående inlägget om den bittra eftersmaken av nostalgi kan jag inte låta bli att delge er bitar från min egen barndom. Uppenbarligen växte vi upp på olika vis och jag kan inte förstå hur fröken K kan rynka på näsan åt en Gorbys-pirog och spotta ut sin tugga, Gorbys som för mig är något som kanske kan kallas för husmanskost.

Hemma på min gata i stan åt vi sällan mat ihop då mina föräldrar ofta arbeta till sent på kvällarna eller var bortresta och mina äldre systrar hade fullt upp med idrotts aktiviteter. Istället försåg jag mig själv med Gorbys-piroger och Billys Pan Pizza från frysen. Undantaget för dessa mikro-middagar var helgerna, framför allt söndagarna då det var obligatorisk familjemiddag som stod på menyn. Dessa var ofta av trerätters-slaget och kunde bestå av all möjliga gourmetupplevelser, det lustiga är nämligen att min mamma egentligen är mycket matintresserad och älskar att laga pretto-rätter. Då det  i princip inte lagades någon mat under vardagarna hade jag sällan någon matlåda att ta med till de där skolutflykterna. Istället fick jag pengar till att köpa min egen matsäck. Sagt och gjort, på Hemköp köptes Festis, Ballerinakex, eller Mowgli-juice (någon som minns denna?) och packades ner i ryggsäcken.  Som med mycket annat trånar vi människor ständigt efter vad vi inte har istället för att uppskatta det vi faktiskt har. Som jag avundades de klasskamrater vars mamma stekt plättar kvällen innan, gjort en pastasallad eller bara tagit sig tid att bre en macka. Vid denna tiden förstod jag inte att mina vänner kände samma avund för mig som fick slurpa i mig en Pucko istället för hemgjord varmchoklad. När jag satt där och såg de andra barnen mumsa i sig vad jag ansåg motsvara omtanke lovade jag mitt nio-åriga jag att bli en bull-mamma när jag blir stor. När mina barn kommer hem från skolan ska jag ha den varma chokladen redo och bullar i ugnen. Jag inser självklara det omoderna och icke-feministiska i mina drömmar om att bli en fika-fixande kvinna som är i köket istället för på jobbet, men det kan vi väl bortse från en liten stund? jag vill inte säga att detta orsakade något större trauma, men  medan jag knaprade i mig mitt kexchoklad och drömde om att bli en hemmafru utvecklades en märklig fashination för svenne-mat. Så exotisk denna tycktes mig!

Än idag finns det maträtter jag inte smakat annat än i skolan eller i annat skick än uppvärmt från en förpackning märkt Felix alternativt Findus. Länge hyste jag agg mot pankakor och kunde inte förstå att människor kunde tycka om dessa tråkiga torra menlösa ting. Det var först i nästan vuxen ålder som jag för första gången smakade på pannkakor som gräddats hemma som jag förstod tjusningen med dessa gyllene skapelser! Korvstroganoff, fiskpinnar och stuvade makaroner har jag ärligt talat ingen aning om hur det egentligen skall smaka om de inte har tillagas på Sveriges största gymnasieskola till tretusen (!) elever.

MEN, jag är inte helt ovillig att ge dessa rätter ett försök! Om någon känner igen sig i vad jag nyss berättat och är sugen på att testa att laga lite ordentlig husmanskost, ( nu snackar jag inte pretto-grytor som beuf bourginon och bouillabaisse utan på sin höjd en kalopps!) så hör av er. Kanske kan vi tillsammans ta igen förlorad barndom och upptäcka tjusningen med en ost- och äppelspäckad falukorv? Eller för all del ge oss på att laga en fiskgratäng från scratch, med egenspritsad potatismos därtill! Det är dags att göra upp med hemska bamba-minnen, upp till kamp mot skolbespisnings trauman, nostalgins tid är här!

Svar till: Vi två i höst? 

Bostadsbrist / B

Bitter smak av nostalgi

Handlar hungrig och får för mig så mycket dumt. Som att jag alltid älskat små salta kex och papaya på burk. Goudaost och kalaspuffar. Skogaholmslimpa och hallonkräm. Allt jag fick hos mina vänner i villa men aldrig hemma hamnar i korgen. Mest blir det sånt som idag kommit att kallas halvfabrikat, den "fula" maten, den som 75 % av oss trots allt äter men aldrig pratar om.

Det sägs att maten som statusmarkör aldrig varit starkare än idag, men minnena från min barndom kommer alltid vittna om något annat. Då, för sjutton år sen var jag sex år gammal, och skillnaden mellan mellanmål lika avgörande som vilken musik man spelade när man var sexton och fylld av tonårsängslan. Maten var hårdvaluta och hierarkin på skolutflykterna skoningslös. Högst i rang stod den med medhavda plättar och sylt. Panpizza och pirog kunde också göra en till kung för en dag, medan stackaren med mackor närmast var att betraktas kastlös. Min egen plats i rangordningen vill jag helst förtränga. Med en surdegsbakande mamma som regerade i köket därhemma var hela utflyktsdagen ett dött lopp. Bröd med seg skorpa och för stora jäsporer där det kylskåpshårda smöret envist fastnade var ett tecken på totalt utanförskap. Det var då, långt innan degen det bakades av börjat kallas levain.

Tur att den tiden är förbi, tänker jag, medan jag vandrar vidare i affären. Fastnar framför ett paket små korvar utan skinn, såna som min bästa kompis Lars alltid grillade när vi var på skolutflykt. Spikraka och jämnbruna, med ett innehåll så homogent att det nästan tuggade sig självt. Lars var poppis med de där korvarna, jag var påhittig och tillsammans var vi alltsomoftast oslagbara. Fast vad hjälpte väl det på utflyktsdagen, när jag fick sitta med ett tjockt isterband som fick pinnen att bågna och korven att kremeras.

Tar mitt förnuft tillfånga och lämnar charkdisken därhän. Det var hungrig jag var, tänker jag, och nostalgi fyller ingen tom mage. Men eftersom det var hungrig jag var, dröjer det heller inte länge förrän jag återigen fastnar framför ett nytt objekt för trånsjuk åtrå. Stoppar det i korgen och vandrar vidare som på intuition. Ger efter för allt oförnuft och fortsätter att flanerar butiken runt alldeles planlöst. Såhär handlar bara jag, tänker jag; helt utan lista och med all tid i världen, känslostyrd och för svag för att hålla pengarna i plånboken och händerna i fickan.

Väl hemma ställer jag mig vid diskbänken och packar upp. Förväntansfullt och andäktigt, vara efter vara. Snart tronar den på diskbänken, utflyktsmatsäcken jag aldrig fick. Ser framför mig ett Lekis-preferens revisited; Gorbypiroger, kolapudding, Bragokex och Fanta citron. Lägger samlingen på ett fat och sätter mig till bords med en förväntan om att färdas tillbaka i tiden, återförenas med sexåringen inom mig och ta igen all den njutning jag gått miste om under min uppväxt. Tar ett bett på färdigpirogen, tuggar sakta, blundar och känner efter. Ingenting. Tar ett till, och ännu ett och så… Blodsockernivån börjar återvända och sinnena skärps på nytt. Biter av och tuggar med ökad intensitet. Förväntningarna har inte lagt sig men allt jag känner är en fadd smak av barnmat i söt deg. Spottar ut den halvtuggade pirogbiten och sköljer munnen med Fanta. Besvikelsen är total. Knaprar i mig halva rullen Bragokex och gläder mig åt att något i alla fall smakar som jag minns det. Slänger resterna och lämnar kolapuddingen orörd i kylen, mest av rädsla för att bli besviken på nytt. Tänker att viss mat kanske trots allt är godast i sin frånvaro och att inget smakar så gott som minnet av maten man aldrig fick.


Kärlighet /K

Kokt trygghet

I Sydis kunde man häromdagen läsa om den nyöppnade Köpenhamnskrogen Gröt som serverar, just det, gröt i alla dess former. Ett sätt att ta till vara det nordiska arvet menade ägaren, dock blandas lite andra arv också in då även risotto och paella serveras.  Att gå över ån efter vatten är dumt, att åka över bron för gröt gör jag gärna.

Kanske är detta början på slutet för surdegsbrödsfrossan i landet? Efter att själv ha arbetat med bröd i två år är jag måttligt trött på att käka Levain så fort det vankas helgfrukost och visst ligger det lite mer omtanke bakom en hemkokt gröt än nyköpta frallor? På hösten våras det för gröten!

I boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” skrev Ann Heberlein i ett stycke om mat hon åt när hennes depressioner var som värst. Då ville hon ha snäll mat, mat som inte kunde ge igen, det vill säga kaffe med så mycket mjölk i så att det knappt ens är beige, välling och potatismos. Jag kände igen mig mycket i det här. När jag är låg, febrig eller känner mig ynklig är det trygghetsmat jag helst stoppar i mig. För mig är gröt trygghet, hemma och värme. Som liten åt jag gröt till kvällsmat varje kväll, min mamma brukade göra den i micron och kallade den för snurregröt, detta för att när havregrynen blivit en klumpig massa, ruckade man lite på dess kanter med en sked, hällde på mjölk och då skulle grötklumpen kunna flyta själv och snurra runt om man gav den en puff. Mycket festligt. Det hela toppades med socker och smör. Sen jag var 7 år har min smak lyckligtvis utvecklats något.

Topp tre bästa grötarna

Havregrynsgröt

Koka havregrynen med en matsked sesamfrön och en nypa salt. Mot slutet av kokningen, häller du i kanel och skivad banan så att bananen blir lite varm den med. Släng över gröten i en skål, värm i samma kastrull upp havremjölk med några puffar kardemumma, rör runt så det inte klumpas och häll över gröten.

Råggröt

Koka rågflingor med salt, vatten och linfrö. Klipp i osvavlade (bruna, inte orangea) ekologiska torkade aprikoser. Puffa i kanel och kokosflingor och servera med varm sojamjölk.

Hirsgröt

Koka upp hirsen med vatten och linfrö. Tärna ett äpple och lägg efter en stund i äppeltärningarna, släng i lite russin om ni vill att det ska bli lite extra sött. Klicka i lite smör och lägg ett lock på och låt koka på jättesvag värme så att det inte bränner fast tills hirsen är klar. Denna gröten käkar jag gärna utan mjölk,  men med mycket smör, kanel och kardemumma. Har jag inte ätit upp mina valnötter eller hasselnötter toppar jag med dom.

Mycket godare och tryggare än så här blir det inte.

Bailando / B

Om att ersätta ett behov med ett annat

När jag var 14 år avslutade jag min första relation. Relationen bestod i att vi två brukade hänga hos varandra efter skolan, hångla och käka mackor. Hur mysigt som helst till jag insåg det som vi båda vetat hela tiden, att detta inte var något som skulle bestå. Vi var för olika antar jag. Hur som helst, efter att jag lämnade honom den där eftermiddagen i oktober gick jag direkt till närmsta butik på hörnan och köpte mig en liter av Tropicanas  färskpressade äppeljuice, vilket vid den här tiden var det bästa jag visste. Följande vecka konsumerade jag ett par juicekartonger om dagen i kombination med att äta vanliga äpplen som ännu inte blivit juice. 

Det här beteendet, inte att dricka abnorma mängder juice och lyssna på Elliot Smith, utan att ersätta ett behov med ett annat håller jag fortfarande kvar vid.  Som vissa av er säkert vet är jag en sucker för fett. Avokado, nötter, smör och rapsolja; ge mig och ge mig mycket.  Här om dagen försökte jag sluta äta sesamfröpastan tahini då jag börjat äta en burk i veckan, något som inte är vidare sunt. När jag tvingar mig själv att inte köpa tahinin köper jag istället 500 gram smör som jag också får i mig under en vecka för att inom kort förbjuda även detta och då gå över till valnötter som även dessa krymper i kvantitet i sin glasburk i skafferiet.  När det gäller dessa hysteriska mängder av fettkonsumtion har jag börjat förlika mig med mitt beteende. Det är dumt att sätta upp förbud för sig själv, det slutar bara att man blir olycklig, äter sådant man inte vill och till slut ändå äter vad man har längtat efter hela tiden. Skippa förbuden helt enkelt. Måttfullhet är dumt och att ersätta ett behov med ett sämre alternativ är om möjligt ännu dummare.

När det gäller mina relationer är jag ännu inte lika klok. Idag ersätter jag inte mina kärlekar med juice, tyvärr. Idag är nikotin och choklad min last och som ett brev på posten efter senast avslutat förhållande gick jag till närmsta Seven eleven och köpte mig ett paket Marlborough Light. Äckligt och dumt och väldigt förutsägbart, jag vet.  Jag lovar att försöka leva lite mer som jag lär. Att säga att det är dumt att ersätta smör med valnötter är minst lika dumt som att ersätta en person med cigaretter. Vissa behov får man helt enkelt acceptera att man har och vissa känslor får man bara hoppas på att de går över. För om jag inte minns helt fel vaknade jag helt utan förvarning upp i mitt tonårsrum, omgiven av äppelskruttar och tomma kartonger och hade återigen en bra känsla i magen. Plötsligt vänder det.

Till dess:

-       Snickers: svårt att komma på mycket som är godare

-       Bastard, en middag, planka eller drink här får mig alltid på gott humör

-       Krabba, det är säsong, det finns inga ursäkter

-       Detta har inget med mat att göra ( jo förresten, UNDVIK maten här, brunchen ser ut som en skolbespisnings julbord) men Kallis är helt fantastiskt


Bastufantast/ B

En kvinnas begär

Vaknade just upp till sviterna av en hemtenta. Huvudet värker och magen är konvex. Bredvid mig ligger ett förbrukat 250 grams smörpaket och en tom burk (som så sent som igår innehöll ett halvt kilo valnötter). I sängen frodas smulorna och på nattduksbordet står ett halvdrucket glas mjölk. Ingenting kan tillfredställa mig så som en välgjord mördegskaka. Kalla det vad du vill, hangupp, dille, fetisch – jag diggar småbröd helt enkelt, gärna nybakade och i obegränsat antal. Möra, varma, smörmättade utan att någonsin bli tunga eller sega. Ställ fram en plåt och jag har tömt den innan du ens fått fram kaffekopparna.

Fast det är klart, den här typen av hejdlöst och njutningslystet vältrande i sötsaker är inget jag brukar ägna mig åt i sällskap av andra, det är något jag helst gör i min ensamhet. Det finns liksom något förbjudet i att vräka i sig osedliga mängder mat, i alla fall om man inte är kille och i puberteten. Som kvinna ska man helst äta klädsamt lite och chict återhållsamt, såvida man inte vill riskera att framstå som burdus och oanständig. Det är med mat lite som med sex; normerna för hur, var, när och med vem har länge legat som en stoppkloss för den fria njutningen. Jag väntar fortfarande på dagen då jag kan kränga hela aladdinasken själv utan att bli betraktad som antingen promiskuös eller hjärtekrossad.

Receptet nedan är avsett för en kvinna, med aptit på livet.

-

100 g smör, rumstempererat

40 g socker

0,5 liten tsk vaniljpulver

120 g vetemjöl (vanligt, hederligt, inget glutenstint specialvetemjöl)

2 oförskämt stora nävar valnötter, grovhackade

-

Rör smör, socker och vanilj smidigt. Tillsätt mjöl och blanda så slarvigt du förmår till en grynig röra, tillsätt nötter. Pressa ihop degen, ömt men bestämt, till en avlång korv ( ca 5 cm i diameter), plasta och frys i 15 min. Skiva kakkorven med vassaste kniven i lådan till 1 cm tjocka kakor (inte mindre!). Baka 10-12 min i 150 gradig ugn. Ät så många magen rymmer.

Kort om mördeg

En mördegskaka ska precis som namnet antyder, vara mör. Det här tål att påpekas med tanke på hur många hårda, sega eller knalliga varianter man kan stöta på. Knepet för att uppnå den perfekta, smältande konsistensen är: 1) blanda degen minimalt efter att du tillsatt mjölet, 2) grädda de kylda kakorna i en medelvarm ugn (150 grader), högre temperatur ger bara brungräddadat och degigt resultat. Smaksättningen kan varieras, tröttnar du på valnötter kan du testa citronskal, rosmarin, kardemumma eller lavendel.

Kärlighet /K

Väl värd väntan

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge har det sagts. Ett uttryckssätt jag länge tyckt vara skitsnack rent ut sagt, för finns det något värre än att behöva vänta? Att vänta på sommaren, tomten och att kaffet ska bryggas klart är tillfällen som alla kan känna igen sig i, precis som att vänta på ett tåg som aldrig tycks komma.

När jag var i Istanbul för ett par år sedan träffade jag en kille från Zurich. Han hade precis anlänt till Turkiet efter att ha ordnat en stor loppis där han sålt allt han ägde och endast behållit den ryggsäck med en extra t-shirt som han bar på ryggen. En av anledningarna till att han flytt sitt gamla liv var för att komma undan den skeva tidsuppfattning och relation som stressade västerlänningar har till tid. Som exempel angav han situationen i väntan på metron och det utropades att tåget var en minut för senat, något som gav upphov till ljudliga suckar och stönanden från medresenärerna. I ett samhälle där en minuts väntan kan göra människor så upprörda ville han inte längre ingå. Jag instämde i att det var hemskt så som vi moderna människor kan bete oss, samtidigt som jag tänkte för mig själv att jag mycket väl kunde varit en av de där resenärerna. Sedan Citytunneln byggdes och pendlandet mellan Malmö och Lund gick från att vara jobbigt till ett helvete, händer det nämligen dagligen att jag svär över försenade tåg som tar fem minuter av min dyrbara tid. Skäms på mig.

Annat var det i Indien där det första jag fick lära mig var att i Indien gäller ”India-time”. Detta betyder att saker och ting helt enkelt får ta den tid det tar. Ingen blir upprörd över att bussen inte är i tid. Istället sätter man sig och väntar, och väntar, och väntar. Den dyker upp när den dyker upp helt enkelt, ingen brådska. Likadant är det när det gäller överenskomna tider. Har man kommit överens om att dricka Chai klockan fyra kan tiden mycket väl ändras till klockan sex. Vid ett tillfälle hade kon sprungit bort, och för att göra Chai krävs såklart mjölk då var det ju självklart att tedrickandet fick anstå ett par timmar. Och vem var jag att gnälla över förlorad tid när ingen annan gjorde det?  Bara till att bita ihop helt enkelt och försöka förtränga allt vad västerländsk tids-fascism heter.

Sedan mina möten med indisk tidsuppfattning och mannen från Zürich har jag försökt att få ett lite mindre karvlöst förhållande till det här med tid. Kanske är det så att vissa saker är väl värda att vänta på, och kanske kan väntan göra att vi uppskattar det där tåget lite mer när det väl kommer. Kanske är också just tiden vi väntar ett utmärkt tillfälle att hinna andas, om så bara för en minut.

Något som definitivt är väl värt väntan är Ribollitan jag lagade idag. Eller rättare sagt som jag lagat de senaste två dygnen.

Ribollita som betyder just omkok är en riktigt bonnig italiensk soppa som kan göras på flera vis. Jag gör min variant på lök, morrötter, potatis, svartkål som får fräsas och ångkokas. Adderar små och stora vita bönor som får koka upp i lantbuljong och kokar sedan samman med grönsaksblandningen och en eller ett par burkar hela tomater. I slutet slänger jag i bröd skuret i kuber, denna gånget ett dinkel och rödbetsbröd som inte längre tjänade som mackor, stänger av värmen och lägger locket på och väntar. Resultatet blir en riktigt bra söndagssoppa med massor av smak. Just det, jag toppar med lite peccorino, mycket olivolja och en nypa salt och några tag med pepparkvarnen. Som sagt, vissa saker är väl värt väntan.

Visste ni förresten att kallblodiga och varmblodiga människor upplever tiden annorlunda? En kallblodig person tycker i regel att tiden går långsammare än en varmblodig!

Broccoli / B

Frustration

På en matblogg kan man inte  bara vara glättig och hurtig för jämnan. Man måste också, när det är angeläget, få skrika ut lite frustration. Kikärtsjävlarna har ikväll fått mig förbannad, inte nog med att dom ska blötläggas tolv timmar innan kokning, sen ska dom kokas i ytterliggare 75 minuter, vilket tvingar mig att baka en sats kakor och nalla av degen för att jag är så hungrig. Och så mitt i denna hunger så luktar det bränt från grytan och vad ser jag när jag lyfter på locket? Svarta små ploppar som borde vara kikärtor. Så gick det med den middagen. Det blir visst kakor till kvällsmat och kikärtor på burk härefter. Vill också skrika ut lite frustration över min Le Creuset som visst alltid får maten att bränna fast. Fuck you grytan och fuck you kikärtor.

Besvikelse / B

gråa dagar och smörlycka

När vädret ute är grått och man av en eller annan anledning känner sig lite ur form då köper man ett alldeles för dyrt salt som ingen studentkassa tillåter, blir lycklig över att det finns smör på Coop och så lagar man en gryta som innehåller allt som är gott och genast känns allt lite bättre.

Den här grytan är så enkel och så god och mojsig, precis som jag vill ha den. Och  dessutom full av goda kryddor och bäst av allt är kanske att det är  helt möjligt att addera och subtrahera ingredienser beroende på vad man har hemma och vilka behov man har.

Jag börjar med att fräsa ingefära i rapsolja och ghee, slänger i lite potatis, en burk av Muttis hela tomater, en dl rostad lök (resten av innehållet i burken åt jag upp medan jag lagade, kanske lite småsnuskigt men jag skyller det på att det tog 22 år innan jag upptäckte hur gott rostad lök är!). Sedan häller jag i röda linser som får koka med i tomat, lök och potatisblandningen, fyller på med vatten efter behov och slänger mot slutet i en burk kokta kikärtor. Vill man kan man lägga till mera bönor, morötter, kyckling, bovete, kanske lite torkade aprikoser eller färsk koriander ja vad man vill helt enkelt. Jag slängde i lite sesamfrön för att få grytan lite tjockare. Hela grytan kryddas med lantbuljong, kanel, spiskummin, curry och salt och när det hela är klart och uppkokt och omkokt klickar jag i en ganska så stor mängd ghee vilket gör det hela, om möjligt, änu godare.

fantastiskt salt och fantastiska dahlior

         

det ser inte mycket ut för världen, men skam den som räds av en ful bild

Om smör, smörbrist och ghee

När jag först hörde att det rådde smörbrist i landet tänkte jag väl som man oftast tänker, att detta inte drabbar mig. Men oj så fel man kan ha! En morgon var jag runt i inte mindre än fyra av de större butikerna i stan i jakt på smör och allt som fanns att finna var margarin. Jag blev kallsvettig och drabbades av smått panik. Så fort jag hittar ekologiskt smör från Skånemejerier hamstrar jag idag ett gäng och ser till att ha hemma så fort smörsuget drabbar mig och jag måste ta en klick bara så där, något som faktiskt händer dagligen

Ghee är vanligt smör som får koka så att mjölproteinet och mjölksockret lägger sig som ett lager högst upp vilket sedan kan silas bort så att allt som återstår är rent fett. Det klara fettet som blir kvar funkar fint att äta om man inte tål laktos.

Borgerlighet / B

tillfällen att fira

Någon måtta får det vara på nyttigheterna, nationella högtidsdagar måste självklart uppmärksammas och firas. Tyvärr tog kanelbullarna slut redan runt lunch på Vendels Organic Bakery på föreningsgatan som utan tvekan har de bästa bullarna. Men kanelbullen från Olof Victors som finns på Lilla Kafferosteriet var verkligen inte pjåkig, tillsammans med ett glas varm mjölk utgjorde de båda en vinnande kombo.


Bullfest/ B

Om att lura sig själv

Jag har aldrig varit någon större entusiast när det kommer till att äta sallad rå, kanske beror detta på hemska upplevelser under skoltiden då man tvingades äta den tråkigaste salladssorterna som finns, isbergssallad. Utan vare sig kul tillbehör eller dressing. I viss mån kan jag erkänna att jag fortfarande är lite barnslig och därför bör mitt sallads motstånd hanteras därefter. Ett fiffigt sätt att få i barn, lättlurade hundar eller mig något de inte vill ha är genom att gömma maten i annat som är gott.

I rispapper som finns att köpa på de flesta välsorterade asiatiska butiker kan man gömma vad som helst. Jag hittade fin fin sallad i min favorit grönsaksbutik. Mosade en avokado tillsammans med juicen från en halv pressad lime och en matsked hampaprotein, pepprade och gjorde en röra som jag sedan la på rispappret, slängde på en näve sallad och rullade ihop till vad som kanske kan få kallas en rå vårrulle.  Det fina med dessa vårrullar är att dom kan varieras i oändlighet, jag brukar ofta lägga i tunt skurna morots och gurk-stavar, även svamp kan vara trevligt och andra kryddor är självklart också välkommet. Själv är jag en sucker för spiskummin så detta slinker gärna med i röran. Rullarna toppade jag med sesamfrön och doppade i tamari. Hade jag haft tahini hemma hade jag klickat i lite av det i rullarna men då mitt tahini-ätande gått över styr har jag tvingat mig själv att inte längre köpa denna fantastiska gucka, istället köper jag bara de oskalade fröna från Kung Markatta och mixar min egen tahini när tillfälle ges och minimerar därigenom risken för överkonsumtion! En perfekt lunch full av nyttiga avokadofetter, kalciumrika sesamfrön ( väldigt mycket mer än i mjölk!), proteinfull hampa och klorofyllsprängd sallad.

Hampa och Cary Grant

Rent lur

Avokado äter jag förresten nästan dagligen och för ett år sedan övervägde jag att flytta till Argentina då jag hört att där fanns mycket avokado. Dock kan jag inte påstå att min avokadoförälskelse är lika stor som min före detta grannes som en gång erkände att en riktigt fin avokado kunde vara bättre än sex, jag antar att det helt beror på vilket sex man har och exakt hur fin den där avokadon är, hur som helst hade jag länge svårt för att få bort bilden av min granne passionerat ätandes en avokado.

Burrito / B

Burrata, baby!

Få med intresse för det goda kan ha undgått den lilla osten med det rika innehållet. Under det senaste året tycker jag mig ha stött på burrata överallt i min hemstad Malmö. Från att ha betraktats som en tveksam kusin till mozzarella som huserats i de mest välsorterade ostdiskarnas inofficiella beställningssortiment, har den börjat dyka upp både här och där. De två mest frekventa tillhållen för den lilla godingen tycks vara på Bastards meny eller i ostdisken på Möllans ost. Även om jag ännu inte hittat den på min lokala matvaruaffär tycks burratan vara här för att stanna.

Om du inte haft nöjet att bekanta dig med den kaloristinna härligheten kan en kort beskrivning vara på sin plats. Burrata är en syditaliensk färskost som på många sätt liknar en krämig mozzarella. Tillverkningsprocessen är ungefär densamma, med undantag för att ostmassan bearbetas under kortare tid och att hålrummen som uppstår mellan osttrådarna fylls med grädde innan ”bollen” försluts. Resultatet är en briocheformad (nåväl, en lite satt Barbapappa), vit färskost där en vit mozzarellaliknande hinna döljer ett trådigt, poröst och gräddfyllt innanmäte. Smaken liknar buffelmozzarellans friska, lite syrliga trots att osten görs uteslutande på komjölk. Som den färskost värd namnet den är, rekommenderas den konsumeras inom 3 dagar efter tillverkningen. Den traditionella förpackningen är färska löv, något som en gång i tiden skulle garantera ostens färskhet; lövens avtagande grönska indikerade på att osten sett sina bästa dagar (ett genidrag som får köttfärsskandalen på ICA 2007 att framstå som ett om möjligt större hån). Av hygientekniska skäl har lövkostymen bytts ut mot grön plast, vilket kanske trots allt är en god idé med tanke på att vi talar om en vara med ett bästföredatum kortare än en 72 timmar.

Mitt första möte med burrata inträffade för ett par år sedan då jag var utbytesstudent i Florens. I kollektivet där jag bodde fanns en tjej från burratans hemregion Bari. För alla som inte är helt bekanta med Italiensk matkultur och hur den allt som oftast fungerar som arena för regionala motsättningar, kan jag informera om att jag besökt få länder med en så stark lokalt förankrad matkultur och regional stolthet. Lokalproducerat är ingen modefluga, det är sättet man ätit på de senast 2000 åren. Med detta i åtanke kan det kanske tyckas lite mindre märkligt att tjejens föräldrar envisades med att varje vecka skicka ett paket, stort som en kylväska, innehållandes uteslutande ätbara ting. Hemodlade persikor, små söta aniskakor, grannens olivolja, och så, burratan. Regionalkännedom tills trots tvivlade jag länge på det förnuftiga i att förse sin 23-åriga dotter med allt vad hon rimligtvis borde kunnat hitta på en lokal supermarket via dyra postpaket. Tvivlet upphörde när jag fick smaka på lådans innehåll. Tvivlet skulle förevigt upphöra när jag åt min första tugga burrata.

Så hur njuter man bäst av härligheten? Framförallt ska osten ätas rumstempererad, gärna riven i munsbitstora stycken. Den friska, lite syrliga smaken gör sig finfint med fruktig olivolja och lite söta grönsaker (mogna tomater, gröna ärtor etc.). Trevliga kombinationer är:

·      Mos på söta, gröna ärtor, mynta, citron och god olivolja. Lite bondbönor är inte fel att blanda ner och man vill ha lite tyngd i röran. Mixa slarvigt och ät som sallad med lite rostade salta mandlar eller som pålägg på en bit bröd.

·      Pizza är såklart ingen dum idé. Tänk på att osten är bäst färsk, så du gör bäst i att lägga på den när pizzan är färdigbakad. Tunt kavlad deg, mosade körsbärstomater, olja, basilika, färsk burrata. Basta cosi!

·      Långbakade tomater (halverade på en plåt med olja, sockersaltad snittyta upp, 100 gradig ugn i 1,5-2 timmar) med salvia och rostade brödsmulor.

·      Eller bara precis som den är; på en skärbräda med en kniv. Olja, salt och lite peppar.

Kärlighet /K

Lita på matkänslan

Det finns två saker som botar allt: Tony Soprano och bondkakor. Oavsett hur djup din sorg är lovar jag att dessa, och gärna i kombination, kommer att göra dig lycklig igen. Vad som försätter dig i en situation där du är i behov av att botas är oftast det samma; kärlek. Jag vill inte påstå att jag alltid vet hur man bör agera när det kommer till dejtning men en teori jag har är att människor som inte är passionerade när det kommer till mat saknar passion för livet i övrigt. Mat är kärlek, kärlek är mat helt enkelt. Min teori har jag satt i praktik vid flera tillfällen med oftast lyckade resultat.

Ett exempel är den man jag träffade som sa att han inte tyckte om kavring. Kavring är något av det finaste vi har när det kommer till skånska mattraditioner. Den man som inte uppskattar en kavring tillsammans med gubbröra och en god bit ost är ingen man. Jag var tvungen att avsluta det hela snabbt.

Vid ett annat tillfälle bjöds jag hem till en lägenhet i Lund på fika. Då jag aldrig gör något halvdant förväntar jag mig att den jag träffar håller samma mått. Icke. Väl hemma i ynglingens vardagsrum serverades kaffe och ett paket Ballerinakex. Killen hade inte ens vett att lägga upp kakorna på ett fat utan serverade dem direkt ur paketet. Det krävs lite mer än så för att få mig på fall.

Vissa tillfällen har jag helt låtit min matpassion ta över och fokuserat mera på maten än mannen. När en servitör på en restaurang i stan bad om mitt nummer kunde jag inte låta bli att lämna ut det. Inte lika mycket för mitt intresse för honom utan framförallt för restaurangen han jobbade på och hur den fick mig att må. Samma kväll hade jag till efterrätt ätit en fantastisk pain perdu tillsammans med späd källarodlad rabarber som nära nog fick mig att komma. Jag skyller mitt lättfotade beteende helt och hållet på denna dessert.

Det tål att sägas att inte alla män har visat sig vara en besvikelse. Det finns hopp. Under den långa, hårda, kalla, snöiga vintern kände jag ett starkt behov av fett och kolhydrater. Mitt sug mättades av surdegs levain och ett stort lager hemmagjord handvispad majonäs. Att göra sin egen majo är mycket lättare än vad man tror. Har du bråttom vispar du enkelt ihop den med en elvisp, har du två timmar över och starka armmuskler vispar du inte fullt lika enkelt ihop den för hand. Även efter utekvällar kan detta fett och kolhydratssug smyga sig på och passande nog hittade jag ett sällskap som blev så till sig av mitt prat om denna fantastiska kombination att vi väl hemma i lägenheten hamnade i köket istället för sovrummet och ägnade gryningstimmarna till att laga en riktigt god macka. Det blev aldrig något hångel, men jag hittade en god matvän den kvällen.

Så till alla er; kvinnor, män, partners, singlar, mödrar, döttrar, pappor, söner och vänner bjud den ni gillar på något extra gott. Bjud på lite kärlek.

Bästa / B

The BLOGG Manifesto

Det här är en blogg om passion. Närmare bestämt om det passionerade förhållande som två unga kvinnor känner till mat sett ur ett skånskt perspektiv. I bloggen skriver vi om mat vi gillar och sådant vi inte gillar med mat, restauranger att återvända till och ställen att hålla sig borta ifrån, råvaror vi vill hylla och allt annat som kan tänkas förtjäna lite uppmärksamhet när det kommer till mat. Förvänta er ingen struktur på det hela utan se fram emot att läsa och överaskas! Vi skriver i syfte att väcka samma passion hos er som vi har för mat. Som titeln antyder vill vi genom bloggen rikta ett tack för maten och allt vad det innebär, 

Välkomna