ett annat sätt att se på saken

När Klara skrev det eminenta föregående inlägget om den bittra eftersmaken av nostalgi kan jag inte låta bli att delge er bitar från min egen barndom. Uppenbarligen växte vi upp på olika vis och jag kan inte förstå hur fröken K kan rynka på näsan åt en Gorbys-pirog och spotta ut sin tugga, Gorbys som för mig är något som kanske kan kallas för husmanskost.

Hemma på min gata i stan åt vi sällan mat ihop då mina föräldrar ofta arbeta till sent på kvällarna eller var bortresta och mina äldre systrar hade fullt upp med idrotts aktiviteter. Istället försåg jag mig själv med Gorbys-piroger och Billys Pan Pizza från frysen. Undantaget för dessa mikro-middagar var helgerna, framför allt söndagarna då det var obligatorisk familjemiddag som stod på menyn. Dessa var ofta av trerätters-slaget och kunde bestå av all möjliga gourmetupplevelser, det lustiga är nämligen att min mamma egentligen är mycket matintresserad och älskar att laga pretto-rätter. Då det  i princip inte lagades någon mat under vardagarna hade jag sällan någon matlåda att ta med till de där skolutflykterna. Istället fick jag pengar till att köpa min egen matsäck. Sagt och gjort, på Hemköp köptes Festis, Ballerinakex, eller Mowgli-juice (någon som minns denna?) och packades ner i ryggsäcken.  Som med mycket annat trånar vi människor ständigt efter vad vi inte har istället för att uppskatta det vi faktiskt har. Som jag avundades de klasskamrater vars mamma stekt plättar kvällen innan, gjort en pastasallad eller bara tagit sig tid att bre en macka. Vid denna tiden förstod jag inte att mina vänner kände samma avund för mig som fick slurpa i mig en Pucko istället för hemgjord varmchoklad. När jag satt där och såg de andra barnen mumsa i sig vad jag ansåg motsvara omtanke lovade jag mitt nio-åriga jag att bli en bull-mamma när jag blir stor. När mina barn kommer hem från skolan ska jag ha den varma chokladen redo och bullar i ugnen. Jag inser självklara det omoderna och icke-feministiska i mina drömmar om att bli en fika-fixande kvinna som är i köket istället för på jobbet, men det kan vi väl bortse från en liten stund? jag vill inte säga att detta orsakade något större trauma, men  medan jag knaprade i mig mitt kexchoklad och drömde om att bli en hemmafru utvecklades en märklig fashination för svenne-mat. Så exotisk denna tycktes mig!

Än idag finns det maträtter jag inte smakat annat än i skolan eller i annat skick än uppvärmt från en förpackning märkt Felix alternativt Findus. Länge hyste jag agg mot pankakor och kunde inte förstå att människor kunde tycka om dessa tråkiga torra menlösa ting. Det var först i nästan vuxen ålder som jag för första gången smakade på pannkakor som gräddats hemma som jag förstod tjusningen med dessa gyllene skapelser! Korvstroganoff, fiskpinnar och stuvade makaroner har jag ärligt talat ingen aning om hur det egentligen skall smaka om de inte har tillagas på Sveriges största gymnasieskola till tretusen (!) elever.

MEN, jag är inte helt ovillig att ge dessa rätter ett försök! Om någon känner igen sig i vad jag nyss berättat och är sugen på att testa att laga lite ordentlig husmanskost, ( nu snackar jag inte pretto-grytor som beuf bourginon och bouillabaisse utan på sin höjd en kalopps!) så hör av er. Kanske kan vi tillsammans ta igen förlorad barndom och upptäcka tjusningen med en ost- och äppelspäckad falukorv? Eller för all del ge oss på att laga en fiskgratäng från scratch, med egenspritsad potatismos därtill! Det är dags att göra upp med hemska bamba-minnen, upp till kamp mot skolbespisnings trauman, nostalgins tid är här!

Svar till: Vi två i höst? 

Bostadsbrist / B