Väl värd väntan

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge har det sagts. Ett uttryckssätt jag länge tyckt vara skitsnack rent ut sagt, för finns det något värre än att behöva vänta? Att vänta på sommaren, tomten och att kaffet ska bryggas klart är tillfällen som alla kan känna igen sig i, precis som att vänta på ett tåg som aldrig tycks komma.

När jag var i Istanbul för ett par år sedan träffade jag en kille från Zurich. Han hade precis anlänt till Turkiet efter att ha ordnat en stor loppis där han sålt allt han ägde och endast behållit den ryggsäck med en extra t-shirt som han bar på ryggen. En av anledningarna till att han flytt sitt gamla liv var för att komma undan den skeva tidsuppfattning och relation som stressade västerlänningar har till tid. Som exempel angav han situationen i väntan på metron och det utropades att tåget var en minut för senat, något som gav upphov till ljudliga suckar och stönanden från medresenärerna. I ett samhälle där en minuts väntan kan göra människor så upprörda ville han inte längre ingå. Jag instämde i att det var hemskt så som vi moderna människor kan bete oss, samtidigt som jag tänkte för mig själv att jag mycket väl kunde varit en av de där resenärerna. Sedan Citytunneln byggdes och pendlandet mellan Malmö och Lund gick från att vara jobbigt till ett helvete, händer det nämligen dagligen att jag svär över försenade tåg som tar fem minuter av min dyrbara tid. Skäms på mig.

Annat var det i Indien där det första jag fick lära mig var att i Indien gäller ”India-time”. Detta betyder att saker och ting helt enkelt får ta den tid det tar. Ingen blir upprörd över att bussen inte är i tid. Istället sätter man sig och väntar, och väntar, och väntar. Den dyker upp när den dyker upp helt enkelt, ingen brådska. Likadant är det när det gäller överenskomna tider. Har man kommit överens om att dricka Chai klockan fyra kan tiden mycket väl ändras till klockan sex. Vid ett tillfälle hade kon sprungit bort, och för att göra Chai krävs såklart mjölk då var det ju självklart att tedrickandet fick anstå ett par timmar. Och vem var jag att gnälla över förlorad tid när ingen annan gjorde det?  Bara till att bita ihop helt enkelt och försöka förtränga allt vad västerländsk tids-fascism heter.

Sedan mina möten med indisk tidsuppfattning och mannen från Zürich har jag försökt att få ett lite mindre karvlöst förhållande till det här med tid. Kanske är det så att vissa saker är väl värda att vänta på, och kanske kan väntan göra att vi uppskattar det där tåget lite mer när det väl kommer. Kanske är också just tiden vi väntar ett utmärkt tillfälle att hinna andas, om så bara för en minut.

Något som definitivt är väl värt väntan är Ribollitan jag lagade idag. Eller rättare sagt som jag lagat de senaste två dygnen.

Ribollita som betyder just omkok är en riktigt bonnig italiensk soppa som kan göras på flera vis. Jag gör min variant på lök, morrötter, potatis, svartkål som får fräsas och ångkokas. Adderar små och stora vita bönor som får koka upp i lantbuljong och kokar sedan samman med grönsaksblandningen och en eller ett par burkar hela tomater. I slutet slänger jag i bröd skuret i kuber, denna gånget ett dinkel och rödbetsbröd som inte längre tjänade som mackor, stänger av värmen och lägger locket på och väntar. Resultatet blir en riktigt bra söndagssoppa med massor av smak. Just det, jag toppar med lite peccorino, mycket olivolja och en nypa salt och några tag med pepparkvarnen. Som sagt, vissa saker är väl värt väntan.

Visste ni förresten att kallblodiga och varmblodiga människor upplever tiden annorlunda? En kallblodig person tycker i regel att tiden går långsammare än en varmblodig!

Broccoli / B