Få med intresse för det goda kan ha undgått den lilla osten med det rika innehållet. Under det senaste året tycker jag mig ha stött på burrata överallt i min hemstad Malmö. Från att ha betraktats som en tveksam kusin till mozzarella som huserats i de mest välsorterade ostdiskarnas inofficiella beställningssortiment, har den börjat dyka upp både här och där. De två mest frekventa tillhållen för den lilla godingen tycks vara på Bastards meny eller i ostdisken på Möllans ost. Även om jag ännu inte hittat den på min lokala matvaruaffär tycks burratan vara här för att stanna.
Om du inte haft nöjet att bekanta dig med den kaloristinna härligheten kan en kort beskrivning vara på sin plats. Burrata är en syditaliensk färskost som på många sätt liknar en krämig mozzarella. Tillverkningsprocessen är ungefär densamma, med undantag för att ostmassan bearbetas under kortare tid och att hålrummen som uppstår mellan osttrådarna fylls med grädde innan ”bollen” försluts. Resultatet är en briocheformad (nåväl, en lite satt Barbapappa), vit färskost där en vit mozzarellaliknande hinna döljer ett trådigt, poröst och gräddfyllt innanmäte. Smaken liknar buffelmozzarellans friska, lite syrliga trots att osten görs uteslutande på komjölk. Som den färskost värd namnet den är, rekommenderas den konsumeras inom 3 dagar efter tillverkningen. Den traditionella förpackningen är färska löv, något som en gång i tiden skulle garantera ostens färskhet; lövens avtagande grönska indikerade på att osten sett sina bästa dagar (ett genidrag som får köttfärsskandalen på ICA 2007 att framstå som ett om möjligt större hån). Av hygientekniska skäl har lövkostymen bytts ut mot grön plast, vilket kanske trots allt är en god idé med tanke på att vi talar om en vara med ett bästföredatum kortare än en 72 timmar.
Mitt första möte med burrata inträffade för ett par år sedan då jag var utbytesstudent i Florens. I kollektivet där jag bodde fanns en tjej från burratans hemregion Bari. För alla som inte är helt bekanta med Italiensk matkultur och hur den allt som oftast fungerar som arena för regionala motsättningar, kan jag informera om att jag besökt få länder med en så stark lokalt förankrad matkultur och regional stolthet. Lokalproducerat är ingen modefluga, det är sättet man ätit på de senast 2000 åren. Med detta i åtanke kan det kanske tyckas lite mindre märkligt att tjejens föräldrar envisades med att varje vecka skicka ett paket, stort som en kylväska, innehållandes uteslutande ätbara ting. Hemodlade persikor, små söta aniskakor, grannens olivolja, och så, burratan. Regionalkännedom tills trots tvivlade jag länge på det förnuftiga i att förse sin 23-åriga dotter med allt vad hon rimligtvis borde kunnat hitta på en lokal supermarket via dyra postpaket. Tvivlet upphörde när jag fick smaka på lådans innehåll. Tvivlet skulle förevigt upphöra när jag åt min första tugga burrata.
Så hur njuter man bäst av härligheten? Framförallt ska osten ätas rumstempererad, gärna riven i munsbitstora stycken. Den friska, lite syrliga smaken gör sig finfint med fruktig olivolja och lite söta grönsaker (mogna tomater, gröna ärtor etc.). Trevliga kombinationer är:
· Mos på söta, gröna ärtor, mynta, citron och god olivolja. Lite bondbönor är inte fel att blanda ner och man vill ha lite tyngd i röran. Mixa slarvigt och ät som sallad med lite rostade salta mandlar eller som pålägg på en bit bröd.
· Pizza är såklart ingen dum idé. Tänk på att osten är bäst färsk, så du gör bäst i att lägga på den när pizzan är färdigbakad. Tunt kavlad deg, mosade körsbärstomater, olja, basilika, färsk burrata. Basta cosi!
· Långbakade tomater (halverade på en plåt med olja, sockersaltad snittyta upp, 100 gradig ugn i 1,5-2 timmar) med salvia och rostade brödsmulor.
· Eller bara precis som den är; på en skärbräda med en kniv. Olja, salt och lite peppar.
Kärlighet /K
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar