Bitter smak av nostalgi

Handlar hungrig och får för mig så mycket dumt. Som att jag alltid älskat små salta kex och papaya på burk. Goudaost och kalaspuffar. Skogaholmslimpa och hallonkräm. Allt jag fick hos mina vänner i villa men aldrig hemma hamnar i korgen. Mest blir det sånt som idag kommit att kallas halvfabrikat, den "fula" maten, den som 75 % av oss trots allt äter men aldrig pratar om.

Det sägs att maten som statusmarkör aldrig varit starkare än idag, men minnena från min barndom kommer alltid vittna om något annat. Då, för sjutton år sen var jag sex år gammal, och skillnaden mellan mellanmål lika avgörande som vilken musik man spelade när man var sexton och fylld av tonårsängslan. Maten var hårdvaluta och hierarkin på skolutflykterna skoningslös. Högst i rang stod den med medhavda plättar och sylt. Panpizza och pirog kunde också göra en till kung för en dag, medan stackaren med mackor närmast var att betraktas kastlös. Min egen plats i rangordningen vill jag helst förtränga. Med en surdegsbakande mamma som regerade i köket därhemma var hela utflyktsdagen ett dött lopp. Bröd med seg skorpa och för stora jäsporer där det kylskåpshårda smöret envist fastnade var ett tecken på totalt utanförskap. Det var då, långt innan degen det bakades av börjat kallas levain.

Tur att den tiden är förbi, tänker jag, medan jag vandrar vidare i affären. Fastnar framför ett paket små korvar utan skinn, såna som min bästa kompis Lars alltid grillade när vi var på skolutflykt. Spikraka och jämnbruna, med ett innehåll så homogent att det nästan tuggade sig självt. Lars var poppis med de där korvarna, jag var påhittig och tillsammans var vi alltsomoftast oslagbara. Fast vad hjälpte väl det på utflyktsdagen, när jag fick sitta med ett tjockt isterband som fick pinnen att bågna och korven att kremeras.

Tar mitt förnuft tillfånga och lämnar charkdisken därhän. Det var hungrig jag var, tänker jag, och nostalgi fyller ingen tom mage. Men eftersom det var hungrig jag var, dröjer det heller inte länge förrän jag återigen fastnar framför ett nytt objekt för trånsjuk åtrå. Stoppar det i korgen och vandrar vidare som på intuition. Ger efter för allt oförnuft och fortsätter att flanerar butiken runt alldeles planlöst. Såhär handlar bara jag, tänker jag; helt utan lista och med all tid i världen, känslostyrd och för svag för att hålla pengarna i plånboken och händerna i fickan.

Väl hemma ställer jag mig vid diskbänken och packar upp. Förväntansfullt och andäktigt, vara efter vara. Snart tronar den på diskbänken, utflyktsmatsäcken jag aldrig fick. Ser framför mig ett Lekis-preferens revisited; Gorbypiroger, kolapudding, Bragokex och Fanta citron. Lägger samlingen på ett fat och sätter mig till bords med en förväntan om att färdas tillbaka i tiden, återförenas med sexåringen inom mig och ta igen all den njutning jag gått miste om under min uppväxt. Tar ett bett på färdigpirogen, tuggar sakta, blundar och känner efter. Ingenting. Tar ett till, och ännu ett och så… Blodsockernivån börjar återvända och sinnena skärps på nytt. Biter av och tuggar med ökad intensitet. Förväntningarna har inte lagt sig men allt jag känner är en fadd smak av barnmat i söt deg. Spottar ut den halvtuggade pirogbiten och sköljer munnen med Fanta. Besvikelsen är total. Knaprar i mig halva rullen Bragokex och gläder mig åt att något i alla fall smakar som jag minns det. Slänger resterna och lämnar kolapuddingen orörd i kylen, mest av rädsla för att bli besviken på nytt. Tänker att viss mat kanske trots allt är godast i sin frånvaro och att inget smakar så gott som minnet av maten man aldrig fick.


Kärlighet /K